Broccolifrön

Broccolifrön är bland det bästa man kan äta. Jag åt det en hel del förr men det är inte så lätt att få tag på. Nu har Rawfoodshop i Malmö tagit in det och jag hittade det av en slump. Så nu blir det konkurrens mellan Alfalfafröna, Mungbönor och broccoli. Men allt som gror och växer är klart det bästa och här vi hittar mest näring. Bara Superfood och superbra för våra kroppar. Två laddningar på gång och snart dags att äta.

Jag är så tacksam över att jag har en bra handläggare på Försäkringskassan som verkligen kan sätta sig in i hur jag har det och vad som bör vara bäst för min del för att återgå till arbete. Man hör så mycket konstigt annars och därför tycker jag det är extremt viktigt att visa på den andra sidan också. Det är som med alla arbetsplatser. Det finns rötägg överallt. Det finns toppenpersoner överallt men den stora massan arbetar och gör ett bra jobb och alla förtjänar de våra tack.

Upptäckte idag att det inte alls är långt till studentveckan. Tiden börjar krympa och jag har fortfarande en hel del att hinna med. Mitt i allt fyller två år år och jag ska planera in tiden till Lund och strålinformationen, Jag har en del frågor jag vill ha svar på. Men det är skönt att ha annat att göra och slippa tänka på den tråkiga delen.

Snart har vi provat oss fram till bästa Chokladcheesecaken här hemma. Tre olika och bara en de är sådär nöjda med. Känns inte helt bra men vi ska testa en till och sen måste vi bestämma vilken kaka vi ska ha till studentmiddagen.

Osttilverkning

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att det kan vara så spännande med osttillverkning trodde jag aldrig. Ju mer man kan ju roligare blir det mesta och den regeln gäller i högsta grad även med ost. Inte visste jag heller att det är förhållandevis enkelt att göra själv hemma. Fast då gäller det att ha tid och tålamod. Spännande värre och inte gör det saken sämre att vi blev ”lärda”av en svensk ostmästare som kan allt om alla mejerier. Synd att minnet inte vill komma ihåg allt, men en hel del följde ändå med hem.

14 liter mjölk går det åt till ett kilo ost så det krävs en stor gryta. Från eftermiddag till kväll höll vi på att röra i grytan. Men vad gör det i gott sällskap och rikligt med vin. Nu får vi vänta till tidig höst innan vi kan smaka på vårt mästerverk.

 

Det är så mycket enklare att klara av sina behandlingar om det är fint väder för min del. Hoppas att det kommer bli en lika bra sommar som förra året. Inte vansinnigt varmt men utdragen och väldigt, väldigt behaglig i mitt sätt att se det. Finns inget bättre än en svensk högsommardag. Att få behandlingar på vintern gör att det blir trögare och inte lika lätt att återhämta sig. Hoppas ändå värmen nu består i alla fall över alla studentmiddagar. Jag lider så med alla tjejer som står där i sina urtjusiga, fina klänningar och fryser hela dagen lång vid regn och rusk. Det vill vi inte att de ska genomgå.

Idag kunde jag höja konditionsträningen ett steg och det kändes underbart. Lite bekräftelse på att jag jobbar framåt och inte bara står still och det inte ger något. Märker också att den Kundaliniyogan jag gör här hemma har fått mig till att bli en bit vigare, men långt kvar såklart till att det kommer vara naturligt.

Om jag kommer ihåg rätt  från sist jag gjorde strålbehandling fick man inte träna under den perioden, men jag hoppas ändå på att det är ok med lite, om man bara inte tar ut sig. Fem dagar i rad utan att få röra på mig kommer inte göra mig särskilt glad. Men vi får se.

Nu ska jag strax iväg och göra ost. Ska bli spännande att få göra den ost man sedan äter (fast jag äter egentligen bara fårost, så litet, litet undantag får det nog bli idag).

Strålningen

 

 

Stålningstiderna  kom med posten idag. Nog tyckte jag att det var snabbt. Men tidsmässigt är det ju perfekt. Marcus student är den 4 juni och Emelie kommer på kvällen den 3 juni. Hon åker tillbaka på söndag och jag sätter igång på måndag.

Men det sätter igång lite nervositet hos mig. Min onkolog sa att det enda han visste det skulle påverka lite är svalget mer visste han inte. Men jag är så torr i munnen redan och när jag tänker på det blir jag lite svettig. Får prata mera om detta när jag träffar någon ansvarig i Lund. Där kommer jag klart tillbringa en hel det

Socker, socker bara vanligt socker, eller?

Idag kan man läsa att Expressen också hittat fram till att socker är lika farligt som tobak. Det var ju några år sedan man kom fram till det. Bättre sent än aldrig. Man smyger in socker i alla matvaror numera och ingen reagerar. Inte konstigt med alla dessa sjukdomar vi har.
Tänk om man som jag tjatar om hade försökt att förebygga detta istället för att låta det gå så långt att människor blir sjuka i en den ena än den andra livshotande och/eller kroniska tillståndet. Kanske ett nytt namn på sjukdomar från för mycket socker kunde vara ”sockerinflammationer”Nåja, vill ni läsa hela inslaget finns det här som snabblänk: http://www.expressen.se/halsa/lakarlarm-sockret-ar-lika-farligt-som-tobak/?fb_action_ids=10152056353791123&fb_action_types=og.recommends
Som vanligt kan jag inte garantera  att allt som står i artikeln stämmer, men om inte är det mycket nära sanningen.

Vidare läser jag i en annan artikel att i vissa länder i världen använder man så mycket gifter på tomatplantagen att de som arbetar där (så gott som uteslutande kvinnor) föder barn utan armar och ben och blir sjuka av allt giftet själva med. Det är runt 17-18 olika gifter som tomaterna ska sköljas med på plats. Snacka om molotov. När de sedan plockas faller ett damm  över plockerskorna och vid inandning går det runt i hela kroppen.
Utanför plantagen står det att ingen får beträdda området då det är giftigt område. Alltså detta gäller för alla utom dessa stackars kvinnor.
Tänk att vi sedan äter dessa tomater. Vi serverar dem på våra matbord. Visst blir det svårare att äta ”fultomater” i fortsättningen när man vet detta. Köp ekologisk och fairtade i fortsättningen så räddar ni inte bara er själva utan även flera kvinnor och barn i andra länder. Vilken enorm vinst.

Tarmcancermetastas

Jag är så glad. Fast det är jag ju inte egentligen. Så lätt man kan missuppfatta. Jag är glad att jag slapp vänta en vecka till på svar.  Men min onkolog ringde innan och berättade att den nya metastasen kommer från tarmcancern och inte lungcancern. Utav två onda ting var detta det bästa. Om det varit lungcancer hade jag blivit rädd för att det i fortsättningen kan sprida sig hur som helst. Kanske kan det göra det i alla fall, men på något sätt känns det bättre så här.

Idag gick det iväg en remiss till strålningen i Lund och så får vi se vad som händer. Fem dagar i sträck kommer det bli strålning men sen kanske man har annat att säga där. De har säkert klara riktlinjer för allt. Men tydligen är det väntetider så förrän i juni trodde han inte det skulle bli. Han menar att metastasen inte är så stor att det gör någon skillnad. Hur vet man det egentligen. Om man säger att det bara är huvudtumören som skjuter ut metastaser då är det ok. Är det även dottersvulster som kan föra det vidare, då är det inte ok. Som vanligt finns det inget att säga eftersom jag själv inte kan bevisa det åt något håll.

Det kommer inte påverka studenten den 4 juni och det är positivt.

Lite full i skratt blev jag när onkologen idag berättade att vi i fortsättningen ska behandla allt eftersom det kommer och till slut är jag en gammal tant och kommer dö av något annat. Det kändes konstigt nog bra att höra. Känns lättare att vara positivt med den diagnosen och med vetskapen att allt inte är kört ännu. Vi vet ju alla att det varje dag kommer fram nya rön och kanske kan man till slut besegra all cancer i alla former.
Vi får inte ge upp! Det är bara att kämpa vidare.

Avslutade med Rosenkavaljeren

Veckan avslutades med att vi var på Malmö Musikteater och fick se en underbar uppsättning av Rosenkavaljeren, av Strrauss. Uppsättningen är på tyska och föreställningen är fyra timmar lång. Men helt ärligt, det märktes inte. Det är så vackert och de sjunger så fint att man rycks med av upplevelsen. Utanför teatern hittar ni denna vackra fontän.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland undrar jag var tiden tar vägen. Jag har varit fullt upptagen med ditten och datten och när kvällen kommit helt trött. Min hjärna är dock inte på samma våglängd som jag och arbetar mycket långsammare. När så kvällen kommer och jag vill sova är aktiviteten i huvudet som störst. Trots insomningstabletter kan jag inte få ner den på lågvarv.

Del av sjukdomsbilden, det vet jag, men samtidigt som jag fått en liten bit smak  på det ger det mersmak. Jag längtar så att få börja arbeta och struntar i om jag inte är färdigbehandlad eller om det kommer bakslag. Nog måste man väl kunna börja ändå. I sakta, sakta tempo…

Är det tarmcancer jag har i körteln vet jag redan nu att det blir strålbehandling och turer fram och tillbaka till Lund som kommer ta tid. Under just den tiden är det klart inte bra att starta. Men kanske kan man förbereda för precis efter då.

Hoppas nu min onkolog ringer på måndag och inte väntar en vecka till. Jag vet provsvaret är klart redan därför det  känns det tråkigt att behöva vänta en vecka bara för att han har mycket att göra. Det vet jag att han har så ingen skugga ska falla över honom för det. Han har inte lovat annat än antingen den 19 eller 26. Men jag vill veta….
Precis som vi alla vill. Väntan är inte sund.

I veckan har det också passerat min mammas femårs bortgång. Det känns alltid lika konstigt varje årsdag. Att min mamma får diagnosen cancer i hela kroppen i februari 2009. Hon klarar sig inte många månader och det är ett relativt snabbt händelseförlopp, men vad hon led. Det var fruktansvärt att se och i synnerhet att se en människa som dessutom är ens mamma bara försvinna mer och mer rakt framför ögonen på en. Det finns inte ord för hur hemsk denna sjukdom är.
Vi måste prata förebyggande i mycket, mycket större utsträckning. Måste in som skolämne på scheman. Vi måste förstå att vi skapar sjukdomen själva på det sätt man idag lever i denna värld.

Månadsskiftet april/maj får jag veta att jag har cancer och inte många trodde jag skulle överleva särskilt länge heller. Det var inte lätt att få barnen till att förstå att det inte är/var samma cancerform jag hade och därmed att det skulle ha olika förlopp. Det har klart inte heller varit lätt för dem att se mig när jag varit som mest sjukast och fått de tuffaste behandlingarna. Det enda jag klarat med på dagarna var duscha, klä på mig och en liten runda med hunden tiden fram till middagsdag var soffläge och när vi ätit var det sängdags igen. Jag tror jag sov 18 timmar om dygnet tills jag fick tvinga mig själv att bryta det.

Jag saknade och saknar min mamma oerhört. Hade svårt att ta till mig att hon inte längre fanns. Hon var aldrig sjuk. Hon beklagade sig aldrig. Hon bara fanns där redo att hjälpa oss när det behövdes.
Men denna gången fanns hon inte där för mig. Jag kunde inte ringa och prata av mig. Det var så oerhört svårt förstå hon verkligen, verkligen inte fanns med oss längre  och det är först för något år sedan som jag kunnat prata om henne igen. Jag var helt enkelt arg för hon lämnade mig när jag behövde henne som mest. Jag vet att det låter konstigt men vi fungerar inte alltid efter det sunda förnuftet.

När jag väl accepterat fakta,  reagerade även min ena dotter på det, nästan lika mycket som jag själv. Hon kommenterade just att jag helt plötsligt bara började prata om henne igen efter alla dessa år av tystnad. Idag förstår jag hur det låg till att  det var en ilska och saknad i ett trauma jag själv var tvungen att ta mig genom utan den person som alltid brukade stötta mig.
Allt hände i ett enda virrvarr för mig och det var svårt att att ta till mig. Precis som det var svårt att ta till mig att man själv helt plötsligt kunde stå inför döden när som helst. Tack vare en psykolog insåg insåg jag min problematik. Hon fick upp ögonen på mitt hjärnstopp. Tror att vi alla behöver någon utomstående som kan se allt med andra ögon. Hon var till stor hjälp då, men nu känner jag att jag kommit en bra bit på vägen. Kanske kommer hon behövas igen och då hoppas jag få samma goda hjälp.

Idag har det gått en del år och jag lever fortfarande tack vare olika faktorer. Jag har hunnit bearbeta mycket av det och har lättare för att acceptera olika scenarier och tror mig ha lärt mig oerhört mycket på vägen. Jag hoppas jag kommer få användning länge, länge av detta och att jag kan dela med mig av det jag kan och lärt mig.

 

 

Kokosolja får bli räddningen

Har varit fullt upptagen i tankar med ett tilltänkt balkongprojekt men medlemmarna i denna förening är väldigt missunnsamma och fulla med att bara säga nej att det är rent skrämmande. Tror de hade varit bra för dem att råka ut för något som påverkade dem så pass mycket att de upptäckte att det är viktigare att hitta det positiva än att bara det negativa. Tror på fullt allvar att deras livskvalitet hade höjt otroligt om de kunde se ljuset istället för bara att det är deras uppgift att göra livet surt för alla andra. Bara mina tankar. Vi bor i en mycket bra förening men här bor en hel del som tyvärr ser livet med mörka glasögon. Lika tråkigt för dem som för oss andra. Nåväl, jag hoppas snart få ett positivt slut på det hela.

Har inte pratat med min egen tandläkare men efter telefonsamtal och att jag varit uppe på onkologavdelningen fick jag veta att det inte räknas som att körteln  sitter i halsen och att jag därför bara kan få förberedande hjälp med mina tänder. Sådär ja, jag kommer alltså få gå här med mina hål. Inte har jag de pengarna att betala för. Jag hade hoppats på att eleverna på tandläkarhögskolan skulle kunna laga hålen på mig, men det får de inte. Nu får jag förlita mig till kokosolja att skölja munnen med. Gurkmeja och ingefära att få bort infektioner och inflammationer. Med tur kan jag klara dem ett tag på det sätter i alla fall.

 

Tulpaner är fantastiska och ger så mycket vårkänsla. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter att såhär tänkt efter hade jag ju hoppats på att vara tumörfri. Det är jag då inte. Men jag förstår inte riktigt hur man tänkte eller inte tänkt. För det visade sig att man redan i oktober kunde se att det lös vid halsen. Men jag fick inte veta detta förrän i tisdags. Man har vid minst tre olika röntgenomgångar sett det.
Man har sett att den minskat med cellgifterna jag fick runt jul men jag har inte fått veta.
Det måste vara så att min onkolog inte visste om det heller tidigare, för varför skulle han inte sagt det.
Det måste vara röntgenläkaren som inte skrivit något om det för frågan inte varit formulerad så han skulle svara på det. Annars förstår jag inte hur det gått till.
Vi pratar om att de funnits som en ljust sken på mina bilder under minst sju månader.
Sen brukar man ju kolla inför nya operationer om det finns mer i min kropp som gör att man tänker efter om det är värt att fortsätta opererandet.

Faktiskt, det här får mig till att undra om det finns flera hemskheter i min kropp som man inte heller berättat om. Måste fråga nästa gång om det finns utrymme till frågan. Varför är det inte  av yttersta vikt att man kollar upp det bättre och informerar mig om det. Underlig känsla att inte få vara säker.

Energidag

Selma är inte olycklig. Hon väntar på ordet ”varsegod” från snälla Cicci som är klart en av hennes största favoriter. Hon har alltid med sig något nytt och gott och idag fick hon sitt största ben någonsin. Tror det tog henne en halvtimme att sluka och det är rekord. Benen hon annars får tar ca fem minuter så är de slut. En lycklig dag i hennes liv.

Själv är jag också rätt nöjd. Började dagen som vanligt med qi gong. Fortsatte några timmar senare med att träna på Nordic Wellness. Ett pass jag känner att nu är jag snart ikapp med konditionen. För någon timmer sedan avslutade jag med 50 minuters Kundaliniyoga här hemma. Finns  en fantastisk källa till underbara pass på Yotube och jag har hittat en tjej vars pass tilltalar mig mycket och ger mig energi. En riktigt aktiv dag, med andra ord. Känns fantastiskt att orka med allt på en och samma dag.