Tredje gången gillt

Så otroligt gott och nyttigt med granatäpple. 

Känns som apoteken börjar bli som bensinmackarna. Det finns allt annat än medicin där. Jag tror det har blivit en överetablering på apotek. Vi kan köpa godis, gosedjur och jag vet inte allt som konkurrerar med flera andra affärer. Däremot får de inte plats med alla mediciner som vi kan behöva. Vi måste beställa det mesta.
Jag har blivit trött på min torrhosta och till slut bestämt att jag väljer att medicinera så jag kan börja andas ordentligt och förhoppningsvis få mer energi. Den senaste tiden har det varit för mycket negativa energier runt mig och jag vill vända detta nu.
Svullna ben, svullen mage och svårigheter att få i mig tillräckligt med vätska gör att jag börjar må ordentligt dåligt.
Kanske kan jag vända det med hjälp av rätt andning och syre till kroppen.

Medicinen var dock inte lätt att få tag på. Jag fick åka till tre apotek innan jag fick napp. Men nu har jag något liknande symbicort som ska hjälpa till med luftrören och lungorna. Det innehåller tyvärr kortison, men jag har inte mycket annat att välja på. Jag som hatar att ta medicin. Men min önskan nu är att jag tål  det, eftersom det verkar som jag reagerar på allt främmande som inte är naturligt i min kropp.

Det blir bättre

Vilka solnedgångar vi haft. Solen är helt röd,
men jag hann inte fånga bättre bild i min promenad med Selma
innan solen försvann bakom träden. 

Bättre och bättre blir jag i magen, men helt bra är det fortfarande inte. Men det kändes som jag blev två kilo lättare igår, men fortfarande behöver lever, mage och tarmen mera plats. Det gör förfärligt ont när jag reser mig upp efter sittande. det spelar ingen roll hur jag sitter. Det blir med andra ord mest halvliggandes för min del. Jag som hatar att inte sitta ordentligt. Men det är inget att be för.
Jag känner mig som tönt när jag ska kliva ur bilen. Det blir mest en komisk situation när jag försöker komma upp i stående. Kan inte annat än skratta åt det själv.

Allergisk mot socker

Vårt vackra landmärke, bron.

Fortfarande problem med magen och det känns som det är helt förstoppning nu. Känns som jag har en ballongmage, bara det att den är full med flera kilo gammal mat.
Jag var inne på apoteket och de har bara piller med socker i. Vid alla allergier är det accepterat att det inte går att ta vissa tabletter men om jag säger jag vägrar stoppa i mig tabletter med just socker tycker alla jag är tramsig.
Det är inte accepterat att vara allergisk mot socker.
Det är ju bara några dagar, säger det. Sen kan jag fortsätta med hemmapoteket.
Jag tycker däremot inte det är rätt. Däremot har de plommonjuice koncentrerat som jag får ta. Inte socker men sött och det bästa alternativet av alla onda. Så, detta får det bli till magen kommit igång eller om jag måste ha mer hjälp av sjukhuset.
Stomisköterskorna är så stressade att de knappt hinner ge andra råd än, i alla fall jag, redan vet. Det är knep alla fick lära sig med småbarnstiden.

En härlig dag på stranden

Lomma beach!

Njuter av det härliga vädret vi har trots att det är fruntimmersveckan och nästan alltid regnar.

Mitt enda problem just nu, vilket i och för sig inte är så litet, är att jag lider av förstoppning sedan några dagar tillbaka. Kanske har det med värmen att göra. Jag behöver nog tänka mycket mer på att få i mig mera vatten än normalt.

Morgonstund med Dr Lissa Rankin

Bästa stället att äta frukosten på, morgonsol som varar fram till halvtre. Perfekt.

 

Lite klargörande med min knapphänta information. Jag kan inte få en tilläggsmedicin som inte är Avastin tillsammans med stark eller mild cellgift. Avastinet har jag utvecklad en hög feber, allmän illamående och i mitt sätt att se det inget alternativ att ge mig eftersom jag blir ryssligt dålig av dem. Xeloda tålde jag inte heller och av den andleningen byttade vi ut xelodan till ett nytt japanskt märke Teysuno.
Det enda som kunde komma på tal vad det cellgift jag fick från allra första start, det jag tappade håret av. Helst i stark dos. Det är denna jag främst tackat hej till med tanke på hur det gått med alla de andra gfterna jag prövat. Jag är rädd för vad de kan föra med sig för elände till mig. Jag saknar dem inte, jag kan gå tillbaka vid senare tillfälle och säga att jag ångrat mig, om det skulle inträffa, vilket jag ser som uteslutet. Om jag behöver strålbehandling kommer min onkolog givetvis hjälpa mig med detta eller om det finns andra handlingsvägar vi skulle kunna gå.
Dock är det teamet som tar hand om oss i hemmet som kan hjälpa mig med allt annan jag kan komma att behöva, vilket plan det än avser. Jag hoppas det dröjer och har som plan att göra precis som det står i Lissa Rankins bok och bli frisk av mig själv.
Jag vet där finns en massa där ute jag skulle kunna prova på, men jag tror inte på dem, därför är det inte lönt. JAg tror inte på CBD olja och jag har hittills inte hört en enda som botat sig med det. Däremot det jag tror på är:

Massor med meditioaton
Qigong
Yoga
LångPromenader
Rätt Anticancermat (Alltså anticancermat (inte levande föda, vegan eller raw food). Grodda mycket
Andlighet
Andning

Och att gå vidare i sin själsläkningsprocess

Luften gick lite ur mig

Det var lite som luften gick ur mig igår. Efter att vi är överens om att jag säger nej till cellgifter kan inte min snälla onkolog hjälpa mig längre. Immunterapi kommer inte bita på mig och det är meningslöst att jag ingår i studien.

Det innebär att jag i fortsättningen inte kan fåden sjukhjälp som jag är så van vid utan blir mer inkopplad på hjälp och vård i hemmet. Men inte förrän det är dags såklart. Än har jag inte gett upp och kommer inte göra det heller.

Jag blev helt enkelt förvirrad när det slog mig att jag inte skulle göra de regelbundna röntgen och läkarbesöken utan invänta till något akut problem dyker upp. Mina tankar hann inte med och jag fick lite svårt att ta till mig resultatet av gårdagens besök.

Idag kan jag se lite mera klart på det och min beslutsamhet är större än någonsin på att tankens kraft och dagarna  på Skeppsgården är den rätta medicinen. Det vill säga ”Medvetandet är starkare än mediciner”. (Även en bok skriven av Dr. Lissa Rankin).

Jag ångrar inte mitt beslut och jag vet att det är det rätta för mig. Jag är tacksam över att jag själv har styrkan i mig att säga nej och att jag har mina barn med mig som stöttar mig och hjälper mig när jag behöver.
Kanske det inte blir jag som klarar av att läka mig själv, men jag är helt överens med mig själv att det är till hundra procent mig rätta väg nu.

Finaste vänskapsrosen från Sussi, så vacker att den lysser upp hela lägenheten.

Imorgon ärdet dags att säga nej till cellgifter och hoppas att det finns alternativ som är acceptala och kan fungera i alla fall.
Jag vet helt säkert att gifterna blir min död om jag fortsätter med dem. Det är inget värdigt slut.
Men det känns ändå inte som jag är nära mitt slut.
Jag äristället fast besluten på att detta är början på något nytt istället. Något som kommer vara nytt och fint, något som kommer ge många nya fina upplevelser.

Krama ekar

Att krama eker ger massor av energi.
Man kan riktigt höra hur det överförs om man står tätt, tätt intill.
Det gäller klart mer än ekar, men just ekar är jag förtjust i.
De är så inbjudande, stora och mäktiga. 

Nu är jag hemma igen. Mina 12 dagar på Skeppsgården är till sin ända för denna gång. Men jag kommer hem stärkt av syra och alla möten jag gjort.
Varje ny grupp som kommer är olika beroende på vem som är där för tillfället. Det startar en ny kurs varannan vecka. Denna gången upplevde jag helt annorlunda känslor mot förra året och det är bra. Bra, för annars blir det ingen personlig utveckling.

Jag har haft mycket svårt att sova i sängen jag fick mig tilldelad och tyvärr gick det inte att flytta den. Jag tror det beror på att det gick någon currylinje just där sängen står. Men inatt sov jag som en stock. Hann knappt lägga huvudet på kudden förrän jag snarkade gott och sov så gott aom hela natten och vaknade lite mer utvilad idag. Behöver minst en natt till för att komma ikapp. Sen är det dags att bearbeta alla minnen.

Snart hemma igen

 

Även kor har sin charm.

På fredag är det dags att åka hem. Tiden har gått fort med många nya upplevelser och människor.
Helt fantastiska personer som varit här denna gången med.

Syremängden är påfylld och jag börjar känna en viss hemlängtan.

Så det är snart dags att tänka på provtaning och läkarbesök.

Ska även snart besöka sjukhuset för hjälp av mina brock med stöd. Denna gången hoppas jag att det blir mer stabilt.

Två steg fram och ett tillbaka

Så här vackert kan det vara i Sverige.

Det går lite upp och lite ner men så är det också med allt vi gör. Inget att hänga läpp för när vi går ner oss lite när vi ändå vet att vi är på rätt väg.

Efter en ny långpromenad i Tallskog blev mina ben stumma och jag förstår att jag får ta det lugnare. Som vanligt stressar jag på i högfart och har svårt att ta det steg för steg. Men det som varit har varit och det går inte att förändra.

Idag är en vilodag för mig och promenaderna får vänta till imorgon. Det går ju att bara sitta ute och få syre i mig. En bra bok eller trevligt sällskap så försvinner de negativa tankarna här.