Önskningen

 

Så här glad blir jag när jag får några oekologiska jordnötter jag inte bör äta.
(jag har munnen full)
Har sådant sug efter dem så något är det jag behöver, men vad kan det vara?

Min önskan var att att jag skulle stiga upp ur sängen och vara helt bra idag. Det är jag inte. Hela min värld gungar och jag kan inte riktigt fokusera på en sak eftersom den inte är riktigt står still framför mig. Lite som en gratis fylla jag fått.

Kan vara för att jag i natt kände av kortisonet och inte somnade förrän klockan fyra på morgonen. Det är en enkel förklaring i alla fall.

Nu får jag ta det lugnt och koncentrera mig på en sak i taget och inte stressa på mig själv. Då kommer det bli bra och försvinna, i alla fall till imorgon.

Jag kommer ihåg att det var så här jag märkte att något inte stämde i mitt huvud eller käke för ett år sedan just på Gården Levande Föda i Valdemarsvik. Då, för ett år sedan var det en hjärntumör vi fann av en slump. Men inga förhastade slutsatser nu, det är säkert bara trötthet. I vilket fall som helst är det inget att tänka på och om drygt två veckor vet jag svaret.

Även svaret över den växande levern kommer jag få svar på. Jag ser att magen är sned och att den ännu en gång vuxit på höger sida. Första gången jag såg det var i april 2009. Jag visade mamma det. Hon var inte glad när hon såg det, hon blev ordentligt orolig men sjuk som hon själv var i den tuffaste cancern orkade hon inte hjälpa mig så som bara en mamma. Minnet sitter etsat på mina näthinnor som ett av de sista, fina stunder vi har tillsammans.  Jag önskar alltid den tiden  fått stå still och att vi hade mer tid tillsammans när hon var klar i huvudet. Jag saknar henne varje dag och jag pratar med henne varje dag som om hon finns kvar hos mig och ibland tycker jag även att jag får svar. Mammas själ finns kvaroch vakar över oss, det är jag helt  säker på.

Akuten igår

Jag sover och jag sover.
Jag orkar inte hålla mig vaken trots att jag har den bästa underhållaren med mig.
Tack Erika, för alla goa skämt och skratt du bjöd mig på när jag väl var vaken.
För att inte tala om all hjälp du gav mig. 

Efter röntgen och kontrast kommer jag hem och känner att något inte stämmer. Jag börjar frysa och lite senare blev jag helt konstig i huvudet och fötter. Det sticker rejält. Jag klarade inte av att hålla ögonen öppna. Jag ligger helt utslaggen i sängen. Magen värker och jag vet jag är tvungen att dricka massor för att få ut kontrasen ur kroppen. Jag får inte ner en enda droppe och dessutom gör magen så ont att jag inte vågar dricka. Helt rädd att jag ska må illa om jag sväljer ner tabletten. I alla fall får tanken på att ta en tablett det att vända sig i magen på mig.

Till slut är tempen uppe i 39 och jag fortsätter sova utan att orka tänka eller agera. Innerst inne vet jag att jag bör agera men kan inte. Det slutar med att barnen mina hämtar mig och efter att rådgjort med sjukpersonal åker vi till Akuten. Som tur är, är det inte så mycket folk där och vi kommer till ganska snart och jag får lägga mig ner igen. Det tar på krafterna att vara upprätt.

Samtidigt som barnen kommer tvingar jag i mig en tablett som relativt snabbt sänker tempen men tyvärr får jag inte energin tillbaka. Vilken tur att de hjälper mig för annars tror jag att jag bara fortsatt att sova istället.

Så jag kommer in och får en säng och det tar inte lång stund förrän jag sover igen. Jag får dropp, betapred, kortison och säkert något mer som jag inte vet om och sen får jag ligga kvar till droppet är klart. Medicinen verkar men när jag hör att jag fått kortison tänker jag att jag kommer bli så speedat att jag inte kommer sova mer. Men så är det inte. Jag sover som en stock.

För att inte vara själv under resten av natten sover jag hos Erika där Selma väntar på oss. Vi är hemma igen vid två tiden och så snart vi kommit till ro, för jag för mig att jag är så vaken  att jag nu ska läsa. Det fungerar i tre meningar sen släcker jag och fortsätter att sova. Känns som jag sovit i ett dygn nu.

Denna gången när den konstiga febern kommer slår det mig att detta har jag varit med om förr. Konsig feber som jag inte kunnat hitta någon förklaring till. Nu vet jag varför.

Den medicinska läkaren konstaterade att det var en allergisk reaktion på kontrasten och har skrivit in det i min journal. Mina allergiska reaktioner mot läkemedel bara ökar och ökar. Men å andra sidan har jag blivit röntgad så många gånger per år udner sju års tid att jag borde vara ett enda stort energifält av strålning vid detta laget. Kanske är det även skadligt för min omgivning och inte bara mig.

Midsommarhelgen

Petanque med familjen.
En blåsig kvällspromenad på ribban.
Kasino med mina älsklingstjejer.

Så har Midsommar helgen för detta året passerat. Vi har haft några lugna och otroligt fantastiska dagar med Emelie hemma.
Vi har tagit till vara på tiden och umgåtts och bara varit.
Vad finns det bättre än att umgås med familjen.
Sedan i torsdags kväll till för någon timmer sedan har min dator varit avstängd och mobilen bara använd i nödfall. Det borde vi alla göra lite oftare. Det är riktigt avstressande.

Imorgon är det dags för röntgen men svaret får jag först den 18 juli. Det är helt ok, jag vill egentligen inte veta vad den visar.

Ekologiskt bärparadis

Titta så mycket ekologiska bär jag hittade.
Mums, finns ju  inget bättre.

Idag är en bättre dag även om tarmen inte helt fallit på plats.

Eftersom vi får stort Londonbesök i form av min högt älskade dotter som inte helt tål Selma tänkte jag som vanligt att jag måste storstäda bort alla gamla hår som kan vara det mest allargiframkallande. Det får vänta med det. Jag hoppas ändå att det inte blir för stora problem. Hoppas kunna få fram dammsugaren imorgon istället.

Men att sätta mig i bilen och åka till Lomma för att köpa ekologiska jordgubbar var ett måste för mig.

Jag har fått veta att det ska finnas vita viner som är både ekologiska och biodynamiska.
Det är en sanning med viss modifikation, eftersom vad chefen som svarar min snälla expedit  i dag i telefonen säger att det finns endast ett.
Naturviner för typ 1500:- ska kunna gå att beställa men det är inte riktigt min prisklass. Vad gäller rödvin och biodynamiskt finns numera en hel del. Som tur är är det rött jag gillar bäst. Vitt gör mig ofta bara trött och ger mig huvudvärk. Kan vara kul att någon gång variera.

Min tanke är att jag sedan ska ta tåget till Malmö eftersom jag måste till Sjukhuset för att ta prover inför röntgen och fika med en väninna. Tåget stannar precis vid sjukhuset.
På Systembolaget får jag veta att alla tåg mellan Lund och Arlöv är inställda till långt fram på eftermiddagen på grund av ett signalfel. Då är jag så  glad och tacksam för min bil. Jag tar bilen och sätter den hos min dotter och fortsätter på min trogna cykel för att ta mig runt på alla småärenden jag behöver göra, förutom provtagning och fika. Det är betydligt enklare, snabbare och framför allt billigare på cykel.

När jag är klar är det bara att slänga mig på soffan och sova och vila magen som behöver rätas ut.
Nu hoppas jag att jag är redo att fira Midsommar imorgon.

En tråkig dag

Så här stolt är Selma när hon sitter i bilen. Som om hon äger hela världen.
Tror nog att även Selma saknat bil.

Dagen börjar med att jag mår alldeles förträfligt utmärkt. Någon timme senare har tarmen vänt ut och in på mig. Jag kan som vanligt inte stå upp. Fram på  sena eftermiddagen försvinner det och jag passa på att gå ut med Selma och tillbaka igen sätter magen/tarmen igång för fullt. Jag kan knappt sitta längre. Magen känns som en ballong och smärtan är olidlig stundtals. Trots att jag inte kunnat äta alls som jag brukar känns magen helt mätt och det är omöjligt att tvinga i mig mer mat.

Ingen gång tidigare har smärtan kommit tillbaka samma dag när den väl försvunnit. Detta är något nytt. Det innebär att jag inte alls kan lita på det gamla mönstret. Dumma mage.

Och så något jag inte begriper. Om det är blodtrycket, någon metastas som trycker på fel ställe eller vad det kan vara. Det är andre eller tredje gången jag får en konstig släng av att jag börjar skaka inom mig och blir helt matt. Efter ett tag när hela kroppen känns som den ska svimma börjar jag svettas enormt. Därefter mattas det långsamt av och försvinner helt. Totalt sett tror jag det varar runt en kvart, jag vet inte säkert. Men obehagligt är det. Kanske är det för jag plötsligt får högt eller lågt blodtryck. Men jag tror det kan vara att något trycker på fel ställe.
Ska klart ta upp det vid nästa läkarbesök som inte dröjer allt för länge.

Kostråd till mig

Den här söta fina tjejen lärde mig (oss) spela Petanque igår. 
På riktigt och jag blev ordentligt hooked på det.
Inte visste jag att det var så kul, då hade jag gjort det långt tidigare i mitt liv.
Boulebar Drottningtorget mitt i Malmö.

Idag var jag hos tandläkaren. Eftersom jag går på Tandläkarhögskolan blir det oftas olika vid varje tillfälle. Det är ok. Jag har själv valt att fortsätta här och tycker det fungerar mycket bra.
Jag hade en tand där halva tanden lossnat och idag fick jag veta att det var ett stort, otäckt hål. Nåja, det kan det säkert varit men det fick jag inte veta från början. Jag fick en tillfällig lagning som ska följas upp, två gånger. Bara för jag säkert ska ha något att göra.
Är det inte sjukhuset jag är på så är det tandvårdskliniken. Så känns det i alla fall.
Idag gör jag en koll och om allt är bra i oktober ska den lagas permanent.

Tandläkaren, vars namn jag glömt, tittar mig djupt in i ögonen och frågar om jag verkligen är frisk. Ja, kan jag ju välja att säga ja, men då ljuger jag. Att dra upp samma historia om min sjukdom är bara jobbigt varje gång så jag säger bara sådär i förbifarten att nä, det är jag väl inte. Så drar jag en snabbversion av mina sju år. Så kort jag bara kan.

Efter att ha titta på mina tänder får jag veta att jag inte ska äta några snabba kolhydrater. Sen undrar han vad jag gör för att hålla mina tänder i ”form”. Om jag tar sköljmedel, eller vad det kallas för, (gifter som gifter). Det gör jag inte. Däremot är jag flitig användare av oilpulling, vilket är godkänt av tandhygienisten och det verkar inte som det är några problem där för mina tänder. Det är snarare all medicinering, vilket även blir bekräftat idag.

Sedan får jag en lång utläggning om varför jag inte ska äta snabba kolhydrater eller frukt mm. Med andra ord en sann LCHF´are. Jag är verkligen ingen fann av denna ”sekt”. Förlåt jag kallare dem så, men det känns så när de gör sina uttalanden.  Men jag dömer ingen, det är upp till alla och var och en att ha sin tro, men jag är motståndare till allt vårt köttätande utan urskiljning och då blir det lite krock med mitt tänkande.

Jag väljer att skratta lite för mig själv, sådär inombords och tänker att det är rätt person han pratar med om detta.
Jag försökte flika in lite lamt att socker och mjöl inte ingår i min kost men insåg snabbt att det nog skulle leda in på fel område och det var det sista jag ville.

Det lustiga är att han är den första och enda person som någonsin pratat med mig om kost i samband med min sjukdom. Om det nu var därför och inte för hans egen stora passion. Men det kvittar, det var den första tanke som slog mig.

Min nya, fina bil

Min nya fina bil!

Idag blev jag med bil, igen. En liten svart Toyota aygo. En liten miljöbil som är så liten att den får plats i min ficka men jag älskar den redan. Det är en stadsbil jag behövde och ville ha och det är det jag köpt. Så otroligt glad och nöjd att slippa flera timmar på Skånetrafiken med förseningar och alla andra konstigheter jag varit med om på denna korta tid sedan jag flyttade till Hjärup.

Glad åt att kunna ta mig från A till B utan att behöva tänka hur jag ska hitta rätt med bussar och parera allt med tider. Nu kan jag åka till vilken affär jag vill utan planerande. Jag kan ta mig till stranden eller skogen hur enkelt som helst – vilken frihet.

Men tro inte jag kommer korta mina promenader eller cykelturer för det. Jag har precis gett mig själv tillbaka den tid jag saknade för att hinna med dagens alla övningar. Jag kommer inte bli lat bara för jag har en bil. Nu kan jag och Selma upptäcka nya promenader och platser utan att vi båda blir helt slut.

Som en hel konsert

Den här fina Mårbackan fick jag för några veckor sedan av snälla Lotta.
Visst är den underbar!

Jag har en hel orkester som spelar för fullt i mina luftrör. Det rosslar och det knakar, piper och visslar. Värst är det när jag lägger mig. Då protesterar allt och jag hostar och harklar hela tiden innan kroppen är inställd på horisontellt läge.

Hostan kom för några dagar sedan och vill inte ge med sig. Så fort jag får hosta tror jag alltid att det är en smitta jag fått och tänker automatiskt på att jag färdas med tåg och buss numera. En stor smittokälla, som jag alltid hävdat och flitigt använt min cykel eller ben istället, för att ta mig framåt. Men det är klart lite långt att gå mellan Malmö och Hjärup. Likaså att ta cykeln om det inte är en elcyklel, det skulle kanske fungera om jag kan ha Selma med mig. Men jag tror tyvärr inte mitt tillstånd just nu skulle orka med det.

Snart bär det av

Här ligger Selma och lapar sol och njuter av dofterna.
Hon har hittat sin soliga plats. 

 

Längtar till det är dags att åka till Västervik och ”Levande Föda”. Tror att jag kan få massor med ny energi av av all stärkande och livgivande maten. Tillsammans med underbar natur, grön mat och bra boende kommer säkert mina krafter tillbaka. Känner att de börjar tryta mer och mer just nu. Då är det skönt att ha dessa två veckor framför mig.

Det här tar vi fort

Bästa Nelly har gjort dessa underbara armband till mig.
Visst är de fina och alla kan beställa av henne,
men hon gör så många fler än dessa.
Speciellt stolt är jag över mitt Chakra armband som är specialgjort till mig.
Så värdefullt för mig. Jag älskar det.  

Läkarbesök idag. Det gick inte så bra och för första gången kände jag att min läkare och jag hade samma uppfattning om mitt tillstånd. Hur det kommer sig att vi var övrens idag beror på att jag den senaste veckan verkligen känt mig trött och hängig. Men att mina värden skulle vara så dåligt som jag fick veta idag hade jag aldrig trott. CEA som normalt alddir varit över 15 (vad jag hört) är numera över 200.

Egentligen säger detta mig mest att jag har cancer och att det nu är, som min onkolog säger, ett kroniskt tillstånd för mig.

Jag vill inte ha cellgifter för jag orkar inte dem. Jag vet hur jag mår av dem och det skulle knäcka mig fullständigt. Någon skulle lika gärna kunna sätta en kula mot min panna och trycka. Lika definitivt känns det.

Nåja, det är två veckor till jag ska göra en röntgen och fem veckor till återbesök. Men jag vet jag inte kommer ändra mig. Men klart alla barnen ska vara överens med mig om det (vilket vi redan är).

Nu återstår en chans för mig och det är immunterapi. Som jag skrivit om tidigare är det långt ifrån alla som denna behandling biter på och i mitt fall har jag fått veta att jag har 5% chans att det skulle gå bra.
Nu skickas en förfrågan, men jag lägger inte för stor förhoppning till det. Men hoppet är det sista som överger oss och jag vill gärna tro på att det kommer bli sant. Jag väljer att tro på det.