I förrgår var jag full av energi och tyckte det är inte så farligt med cellgifterna ändå, bortsett från lite smärre biverkningar. Det får jag igen igår. Då kommer som en virvelvind min tarm i gungning och jag blir fullständigt tagen på sängen. Magen är helt i otakt och jag tömmer tarmen fullständigt. Från att vara trött till att fullständigt decka. Denna gången hjälper som tur är tabletterna och efter några timmar är magen ok igen, men har lämnat mig helt svag. Omöjligt att ta igen all vätskeförlust på så kort tid.
Detta är en av de största biverkningarna tillsammans med förstörda händer och fötter.
På tal om fötter ja. Igår kom värmekänslan och trycket som svider som eld när jag går. Kan inte använda vilka skor som helst längre och promenaderna med Selma får jag tänka över innan jag kan gå. Försöker spola kallt vatten på dem och smörja dem allt jag kan. Det hjälper för stunden. Strumporna fick värmen till att börja klia och då for som en blixt känslan av när jag fick allergichocken sist av Oxipaliatinet över mig. Men det la sig efter en stund, och pulsen kom tillbaka till normal ganska snart.
Går det att sänka dosen ytterligare, eller är det dags att säga stopp nu. Jag vill inte ha det så här.
Röntgen på måndag och ingen tid ännu till läkaren men den hoppas jag ska bli snart.
Klagar jag för mycket, kanske det. Jag mår ju efter omständigheterna bra och ska vara glad över det.
Längtar efter den riktiga värmen. Jag går fortfarande i vinterjackan på morgon och kväll för jag fryser så jag skakar annars. Jag har till och med vantar på fortfarande. Kan tänka mig att grannarna undrar om jag fått helt spader.
karinnyman.wordpress.com 