Så är jag stucken igen på alla möjliga och omöjliga ställen. Prover, kontraster och radioaktiva medel har under loppet av några dagar blivit insprutade i min kropp. Eftersom den enda (tror jag) person som på röntgen klarar av att sticka in nålen i en power port, numera är mammaledig sticker man mig åter igen i armarna.
Jag lovar, det blir  inga bra resultat och igår var jag med om det värsta jag någonsin känt när kontrasten kom också. Under en minut brände den i halva armen, det gjorde riktigt ordentligt ont men man påstod ändå att inget var fel. Men säg det till mina vener också, då hade de kanske lugnat sig. Jag var smått chockad över att man bara tog så lätt på det och snarare tyckte jag var pjallig än att de kunde ha gjort fel själva.
Men jag har gjort detta fem till sex gånger om året de senaste fem åren, så lite erfarenhet på hur det ska kännas tror jag mig besitta.

Idag var röntgen sköterskan inne och rotade i en ven som till slut också sprack och det blev till att stå ut med nya stick och nålen slutade nere vid armen innan man kunde spruta in det radioaktiva. Och som alltid när man får nålen där känns det rejält.
Nu är jag både blå och stucken lite överallt och undrar åter igen varför jag ska ha en poweport om man inte kan lära sig att använda den på sjukhusen. Jag har den just för att jag är svårstucken och för att man ska göra det enkelt både för den som ska sticka och för mig själv.

Förr gick jag upp på onkologavdelningen och fick hjälp med att sätta nålen men man tycker ju att röntgen sköterskorna som sticker oftare borde klara det bättre, men det är i alla fall inte min erfarenhet, tyvärr.